Hundra sätt att trösta på

En riktigt rolig killtyp är sånna killar man träffar ute, när man är ledsen, och de vill trösta en men på ett ganska argt och hotfullt sätt? Jag har varit med om det massa gånger. Man sitter kanske på en tunnelbaneperrong (kanske är det globen, kanske har man precis blivit utslängd från slaktis, kanske har man precis gjort lite olika dumma grejer som gör att man sitter där och gråter, och kanske är man bara orimligt ledsen över att man blev utslängd) och så kommer den här killen fram!! "HALLÅ!!! TJEJEN! va?? Hur erä??!? Varför gråter du?!?!?!" säger han medans han stirrar hotfullt och spänner blicken i en. Det är märkligt för man blir glad att nån visar omtanke, samtidigt som man blir lite rädd. Jag blir helt paff och slutar snyfta. "Hare hänt nåt?!?!? Va?!?! Kan du ringa nån?!?!! Behöver du hjälp eller?!?!?!!!!!!!?!" FRÄSER han till mig (dom här killarna är troligen påtända och inte medvetna om att de är aggressiva).

Jag gillar den här typen! Tyvärr (?), om en kille skulle trösta mig på ett normalt, lugnt, och trevligt sätt skulle jag nog bli lite äcklad ?? och mycket mer rädd ?? orkar inte göra nån analys varför jag känner så...det står still, men det är väldigt intressant!!!

Två bilder från igår!!! So dramatic:P Var så nära på att lägga ut en annan rolig bild men Sanja hade nog blivit lite sur!!! Men det är så kul hahahaxD Du och jag Towe kan ju verkligen tänja på gränserna och lägga upp varandras utelämnade bilder samt skriva utelämnade saker !!!! (syftar spec på Isak-grejen) vilket är kul och bra för statistiken;) men Sanja är utomstående så jag ska nt fläka ut hennes privatliv...fan jag tror jag fortfarande är lite full

nothing compares to you

Hade ni också jobbiga perioder när ni var barn? Alla måste väl haft jobbiga perioder när de var barn! Min värsta period var när jag var runt tio och hade sån sjuuuk dödsångest. Vilket är väldigt vanligt kring den här åldern för då spricker ens lilla bubbla och man förstår att ens mamma kommer dö:(( nån gång och helt plötsligt känns livet så hemskt och jobbigt. Men innan jag var rädd att mamma skulle dö var jag rädd att jag skulle dö. Fick gå till vårdcentralen och kolla mig och sånt, och ett tag trodde jag att jag hade bröstcancer och fick kolla mig, och sen så var det mitt........HJÄRTA! Jag har INGEN BRA RELATION till mitt hjärta. Aldrig haft! Jag kan fortfarande än idag inte lita på att det, en liten äcklig muskel, ska pumpa runt mitt blod i min kropp, varje sekund, i typ åttio år. Min dåliga relation till mitt hjärta började just när jag var runt 8-10 och skulle sova men jag vågade inte för jag trodde påriktigt att det kanske skulle stanna, i sömnen - jag skulle aldrig vakna upp. Sen var jag inte orolig bara för mitt egna liv utan också för min mammas och min pappas. Att de skulle dö. Att jag skulle dö. Skrev brev till dem där det stod "gråt inte om jeg dör" "var inte läsna" och mamma lovade mig varje dag att ingen skulle dö, ingen skulle dö, ingen skulle dö, ingen skulle dö, ingen skulle dö, och efter ett tag, kanske ett år, kanske två, så släppte den här dödsångesten. Och istället, succesivt, kom jag in i en annan period! Jag tror den nånstans bottnade i det här men det var helt enkelt att jag var så himla, himla, orolig över hur det skulle bli när jag blev äldre och skulle gå hem sent på kvällarna. Jag var alltså typ elva kanske och började väl se nån framtid där borta, att jag skulle bli äldre och börja gå hem sent själv. Att jag skulle bli våldtagen! 
 
Nu är jag arton och ett par månader. Jag har varit rädd i typ massa år nu. Som alla andra tjejer med såklart. Så många år ändå. Jättemånga. Jag har aldrig blivit våldtagen som tur är. När jag och pappa pratade om Köln och separata bubbelpooler och allt så var det ändå såhär men du!! Ellen!! och jag ba nej!! tänkte efter. men faktiskt inte. Jag kommer ihåg att min gamla bästis, i mellanstadiet fick en hand på rumpan på mcdonalds. Jag kommer ihåg att jag fick det en gång i rulltrappan på medis KOM JAG PÅ NU!!!! haha. Okej. Då failade det lite. Men min poäng är att jag verkligen inte blivit trakasserad, eller inte så, så att jag mått dåligt av det. Det har typ aldrig hänt. Eller jo såklart blickar från män fått mig att gråta !!!!! Men jag vet inte, det jag vill komma fram till är att jag ändå i så många år varit rädd för allt men det har liksom aldrig hänt nåt! Som gjort mig rädd på riktigt. Och nu har jag nåt ett stadie där jag bara har SLÄPPT det. Och jag vet inte om jag ska vara glad eller säga till mig själv att jag borde skärpa mig. 
 
Jag är bara så trött på att 1. vara rädd 2. vetskapen att jag ska vara rädd i typ 20!?!?!) år till. Jag känner liksom att jag GJORT DET DÄR NU!!!!! Jag har inte lyssnat på musik för att jag ska höra om nån går bakom, jag har haft nycklarna i handen, jag har haft hårspray i väskan, etc, etc, i så många år och nu så känner jag mig bara sååååååå trött. Det finns där ute, överallt, jag vet det. Det lurar på mig! Det kommer aldrig jättenära och jag känner mig bara så trött!! För grejen är att det spelar ingen roll om jag är rädd eller inte - våldtagen skulle jag bli ändå. Så då kanske jag bara ska börja med att inte inte lyssna på musik???
 
HAR det med åldern och göra?!?! Känns så klyschigt att jag är arton och blivit "vuxen" och därmed slutar bli rädd ?? NÄÄÄÄÄ!!!!!!! Det tror jag inte en sekund på! Man kan bli trött på att vara rädd men det är inte alls samma sak. Man slutar väl aldrig vara rädd (som tjej) MEN jag undrar om jag typ blivit ETT med min rädsla, när jag går hem sent. För det är så det känns. Som att rädslan finns där, instinktivt, jävlar vad på hugget den är ändå, men jag är inte alls lika nervig som jag var när jag var 14. Den känns...
 
som
mig
själv
 
Jag växer upp, är ofta glad, på helgerna träffar jag kompisar och shoppar och bakar, jag gör egna tidningar och kalkerar bamse och målar och spelar fotboll och dansar och jag är så jävla rädd. För att jag känner hur fel det är. Att jag ska bli våldtagen. 
 
Det låter sjukt, och det är fett vidrigt, men jag tror uppriktigt att jag skulle kunna bli antastad, våldtagen idag och känna typ jaa, nu kom det. Det jag läser om varje dag. Statistiken jag kan i huvudet, jag är inte förvånad. Men när jag var elva.
 
Jag är väldigt trött just nu men förstår ni vad jag menar!!! Våldtäkt, våld mot kvinnor, det är så himla everydaylife och även om det är lite skönt att vara trött på att vara rädd så känner jag ändå att det är så konstigt hur jag känner nu gentemot hur jag kände när jag var elva. Då var jag liksom rädd och allting, nu känner jag mig rädd men också bara så himla....trött. Som sagt:)) Det känns konstigt. Jag är så van att tjejer blir våldtagna, tanken att jag ska bli våldtagen känns så ältad, det känns märkligt. Tänk om du blir våldtagen säger jag till mig själv och jag svarar mig själv att jag inte skulle bli förvånad
 
Nu går jag över medis med hörlurar, inga nycklar i handen, rädd långt inne, men det är väldigt långt inne, och så är jag trött. Mitt elvaåriga jag - som hade sån panik, och grov ångest över hur de skulle bli när jag blev äldre och skulle gå hem sent - tänk om jag hade vetat att jag skulle bli trött...undrar vad jag skulle tänkt då...sjuka samhälle, sjuka killar

Och Runt Mig Faller Världen

Jag hatar när nån jag inte känner jätteväl ska äta frukost hos mig för jag har typ aldrig frukost hemma, särskilt inte på helgerna och då vet jag att det inte finns nånting att bjuda på så måste jag typ låtsas leta efter rostbröd i frysen haha. Men det är därför pannkakor är så himla genialiskt för mjöl, ägg, mjölk brukar man ha och det är typ lyxigt?!?! och jättegott?!?! med pannkakor. Jag har levt på det som nödlösning till frukost i flera år !! tunna vanliga pannkakor, amerikanska, 
bananpannkakor. Min bananpannkaka fas har dock vart i typ ett år!!
Min överläpp är alltså LILA för att jag hade hånglat så mycket !! sjukaste. Och det här är typ ett tag efter den värsta svullnaden/lila färgen

Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen

Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet

Känd vacker poesi som passar mitt mode
Upp