Killkompisar!

Jag har skaffat en killkompis tror jag! Vi skrattar hela tiden. Har ju inte många, manliga, väldigt nära vänner. Kanske två, riktigt nära. En gång för längesedan (inte SÅ längesedan men i tonår mätt längesedan) hade jag ett projekt att skaffa killkompisar. Jag fångade en (!) som jag avgudade, och Ellen också. Vi skrev om honom på kik, motiverade att han "är en ängel!!!!!". Men jag stod tappert emot hans alldeles felfria hy, fotbollskroppen, hans kluckskratt, hur han ropade PK!!! när vi sa hejdå, och, jag vill säga de blå men är inte säker, ögonen, raffeparfymerna, det var så himla främmande, spännande. Han var fjortis förstås. Två främmande spännande världar. I en människa! Det var så himla svårt. Att stå emot honom alltså. Sov över, och när jag inte gjorde det, ringde han vissa nätter när han hade problem med sin flickvän, missförstå mig inte! Det var ingen otrevlig, och inte särkilt ojämställd relation, heller, där jag alltid alltid bara ställde upp som mentalt stöd, eftersom jag var den enda han hade som ville prata känslor! Eller kanske lite. Men jag fick också prata! Om man hittar någon som gärna vill vara ens vän och som är så vacker, så blundar man gärna för att man är en toffel. Och så vill man ju vara en god människa... ställa upp.. särskilt när han klagat, sagt att hans grabbar bara vill röka på mest! Ja jag bestämde själv att vi skulle bli jättenära och jag bestämde själv att vi aldrig aldrig skulle vara romantiska, jag skulle aldrig flörta, pga hans tjej för det första lol men också, jag hade mitt projekt, som jag skulle slutföra, och det var en statisk tid! Man var feg för allt och stålsatte sig för allt för att våga NÅT, litet. Statiskt och metodiskt körde jag den vanliga: hade en annan kille som bakgrund på mobilen (som ni nog alla känner men ni vet inte att jag kände honom då!!! haha wow det där är så längesedan verkligen (i tonår mätt)), tryckte upp det i hans ansikte! Alltså han var aldrig intresserad! Det kan jag inte tro. Men det hade varit patetiskt uppenbart om jag sa att jag inte var kär eller ens intresserad, av NÅN. Därför behövde jag den där bakgrunden. 
 
Jag har alltid provocerats när brudar sagt "jag kan inte vara med tjejer, de är så himla dramatiska, alla mina kompisar är killar för med dom är det mer chill", haha dels för att man står mitt framför och är just en dramatisk tjej, man ba tack:) men Aja, kanske för jag vart svartsjuk! Man har ju alltid velat ha manlig bekräftelse spela roll i vilken form, fick man inte hångla ville man ju åtminstone ha en killkompis:( 
 
Men seeen ni veeet, hur det bliiiir, hur det gååår, vad tiden gööör, man började -hålla pååååå- med killarna, ja då försvann ju den där svartsjukan, för varför skulle jag ha killar som kompisar när jag kunde få endast deras härliga kropp:D varför vara kompis med dom, när jag kan sitta på håll och kolla på deras rumpor, utan att behöva trycka ner att jag e dramatisk eftersom "killar gillar ju inte det", ja helt orimligt att jag ska tvinga mig vara vän med patriarkatet när jag kan få dom utan att vara vän med dom! Eller hur! U Cant live with them But u Cant live without them XD Hoppas ni killar som läser inte blir ledsna eller arga men ni måste förstå också, att det är verkligen svårt att förhålla sig till er! Man hittar sina genvägar för att hålla sig någorlunda frisk i patriarkatet, och inser lite för sent att det var en dålig väg, till exempel då det här med att alldeles medvetet inte ha några manliga nära vänner, det kan väl inte va hälsosamt??? Eller särskilt smart heller! Keep ur friends close But ur enemies closer XD ett litet skämt bara :)
 
Men så! Då har jag ångrat mig igen för nu ska ni få höra hur den här objektifieringen av killar har skadat mig! Jag har backat bakåt i social, och åldersmässig utveckling. Jag kan inte. Prata med killar. Det är sant! Jag mumlar! Blir generad! Eller ber dom att "komma till mamma" (oftast i mitt stilla sinne förstås Phew). Det har gått så långt att jag hellre är otrevlig och tyst, å bara svarar på tilltal, för att slippa se dom som sexobjekt. Eller för att slippa bli kär i varannan jag träffar. Jag säger varannan därför att det är varannan. Jag står inte ut med mig själv längre! Jag känner mig ä c k l i g. En av mina (manliga) kollegor sa på skämt häromdagen att jag skulle "ta det lugnt", när det skramlade illa, och jag nästan tappade en tallrik. Svarade "men jag facking vill inte!" och vände ryggen mot honom. Tycker den här killen e fett schysst men vill ju inte bli kär i honom 👍🏽 
 
Men nu vill jag då meddela den otippade och glada nyheten att jag tror jag skaffat en killkompis. Jag ska ärligt säga att jag messade philippa häromdagen att "jag tror jag är kär i ..." och dagen innan väste "kom till mamma" till henne när han närmade sig. Men det var helt klart, hundraprocentigt, bara något som slank ur mig av käkmuskelminne! 
 
Jag och min nya killkompis skrattar hela tiden. Han har till och med tjej! Ja, han är väl kanske lite en ängel, med vågigt hår och skrattrynkor vid ögonen, och han vill ödmjukt highfivea, ja han är en ängel lite grand, men jag kan ta det tror jag, stå emot det! för han är så ung! 
Och jag har ett nytt projekt. 
Jag har nästan gjort det förr; jag ska inte bli kär i en ängel! som jag skrattar med hela tiden!!!!!!
 
 
//DigIT
Upp